Att USA:s marinkà¥r till slut drog sig tillbaka frà¥n Najaf utgjorde, med tanke pॠdess ojämförligt större militära slagstyrka, en tydlig seger i ännu ett slag för motstà¥ndet mot ockupationen. Varken medlemmarna i eller ledaren för Mahdi-armà©n kommer att à¥talas. Istället kunde de lämna slagfältet som fria män. Villkoret att milisen skulle avväpnas kunde inte verkställas av angriparna. Under skydd av folkmarschen som kom till undsättning, kunde försvararna i stor utsträckning ta sig ur omringningen med sina vapen. Man kan jämföra denna verklighet pॠmarken med den irakiska marionett-regimens löfte att “lära Muqtada en läxa han aldrig ska glömma”.
I verkligheten är läxan iögonenfallande – motstà¥nd mot ockupationsmaktens överväldigande militära övertag är möjligt, vilket bekräftar erfarenheten frà¥n Fallujah i april.
Att Muqtada al-Sadr och hans motstà¥ndsrörelse försvarade Najaf har utan tvivel ytterligare ökat deras politiska inflytande. Västerländska mediebolag försökte tolka det faktum att konfontationen löstes utan en militär uppgörelse som en seger för kollaboratören Ayatollah Ali al-Sistani. I verkligheten är det tvärtom. Ockupationsmakten hade evakuerat al-Sistani till London alldeles innan den började sitt angrepp pॠNajaf och Mahdi-armà©n. I och med att striden drog ut pॠtiden blev trycket övermäktigt mot honom att rädda helgedomen och dess försvarare frà¥n USA:s aggression. De politiska pà¥tryckningarna frà¥n folkets massor tvingade honom att gॠemellan och därmed att försvara även al-Sadr. När hans undsättningsmarsch närmade sig Najaf, anslöt sig tusentals av al-Sadrs sympatisörer till den, och gjorde att bilden av al-Sadr blev lika vanligt förekommande i marschen som bilden av al-Sistani. Inte ens ett grymt angrepp pॠmarschen av marionettregimens styrkor, som dödade dussintals deltagande, kunde stoppa dem. Även om ingen và¥gar ifrà¥gasätta al-Sistanis religiösa auktoritet, mà¥ste man medge att i politiska termer var det al-Sadr som tvingade al-Sistani att försvara honom.
Slaget om Najaf, och den politiska omorientering som det medförde, har ocksॠomintegjort USA:s försök att stärka sin marionettregim genom det iscensatta s k maktöverlämnandet. Man har inte kunnat vinna nà¥gra ytterligare styrkor av vikt till stöd för denna regim, som är lika isolerad som det tidigare Styrande rà¥det, som den valde att ersätta.
Ändॠhänger en viss tvetydighet som moln över Muqtadas framtida kamp mot ockupationen – en tvetydighet som har legat latent sedan motstà¥ndet inleddes. Medan mà¥nga av de som stödde honom trotsade hans upprepade uppmaningar att avbryta striderna, kungjorde Muqtada att han kommer att ansluta sig till “den politiska processen”. Exakt vad detta innebär och vilken roll Mahdi-armà©n kommer att spela är fortfarande – synbarligen med avsikt – oklart. Det är uppenbart att det militära motstà¥ndet mà¥ste kombineras med bildandet av en politisk front gemensam för alla motstà¥ndsstyrkor, som kan utgöra fröet till en framtida oberoende statsmakt som trotsar den regim som ockupanterna hà¥ller under armarna. Ändॠser bà¥de media och allmänheten “den politiska processen” som den process som USA vill sätta i verket för att vinna allmänhetens stöd för sin marionettregim.
I vilket fall kommer vi att fortsätta att ge và¥rt stöd till det nödvändiga väpnade motstà¥ndet liksom till alla försök att ge denna mà¥ngfaldiga folkliga rörelse ett samlat uttryck i form av en politisk front.
Campo Antiimperialista
1 september, 2004
Övers: Anders Püschel
