En kritisk granskning av en skendiskussion
av Anders Püschel
USA:s
demokratiska parti vann kongressvalet i november pॠmissnöjet med den
republikanska Bush-regeringens krig i Irak. Man ska dock inte tro att varesig
det demokratiska partiet eller de flesta som röstade pॠdem är principiella
motstà¥ndare till den kränkning av Iraks oberoende som ockupationen innebär, och
de krigsförbrytelser som den har medfört. De folkliga kraven i USA pॠatt
landets trupper ska tas hem bottnar i omsorgen om de amerikanska soldaternas
liv och lem mer än i nà¥gra hänsyn till Iraks folk och dess rätt att bestämma
själv i sitt eget land.
När nu det ena
förslaget pॠtrupptillbakadragande efter det andra läggs fram i USA, är de ändà¥
glädjande som symptom pॠatt befolkningen hà¥ller pॠatt tröttna pॠdet krig som
vid sin inledning för tre à¥r och nio mà¥nader sedan hade majoritetens stöd. Men
den svenska och internationella solidaritetsrörelsen bör inte oreflekterat göra
amerikanska argument till và¥ra. Và¥r inställning bör grunda sig pॠrätten till
självbestämmande och stödet till den väpnade motstà¥ndskampen, som uttrycker den
stora irakiska folkmajoritetens legitima önskan att befria sitt land frà¥n
ockupationen.
Là¥t oss frà¥n den
utgà¥ngspunkten syna de olika förslagen i den amerikanska debatten lite närmare.
Flera av dem bygger pॠatt USA ska styra, kontrollera eller övervaka och kunna
slॠtill mot Iraks folk även efter att de egna trupperna har lämnat landet. Det
nu mer än ett à¥r gamla förslaget frà¥n den demokratiske representanthusmedlemmen
John Murtha innefattade att en snabbinsatsstyrka och marinkà¥rstrupper i
regionen skulle ersätta trupperna i Irak, samt att USA skulle utöva inflytande
över Irak med diplomatiska medel istället. Det förslag som George McGovern,
tidigare demokratisk presidentkandidat, och William Polk, mellanösternexpert
och utrikespolitisk rà¥dgivare, har lagt fram – bland annat inför USA:s kongress
och i en uppmärksammad artikel i Harper’s Magazine – innebär att USA:s trupper
ska ersättas av USA-finansierade FN-trupper, det vill säga att ockupationen ska
övertas av den organisation som bär ansvaret för en till tvॠmiljoner irakiers
död genom sanktionerna mellan 1990 och 2003, och som ocksà¥, genom
säkerhetsrà¥dets resolution 1546 (8 juni 2004), har godkänt USA:s pà¥gà¥ende
ockupation, som har lett till ytterligare ett antal hundratusen döda.
Vidare innebär de
senaste förslagen frà¥n demokrater i kongressen (Carl Levin, Jack Reed) inte ens
att trupperna ska tas hem, utan bara att truppstyrkan ska minska med ett icke
närmare specificerat antal. Och de före detta militära ledare som tidigare
väckte sà¥dan uppmärksamhet för sin kritik mot den numera sparkade
försvarsministern Donald Rumsfelds hantering av ockupationen lägger nu istället
fram förslag om att truppernas antal tvärtom ska öka – om än tillfälligt – för
att, som de uttrycker det, “stabilisera Irak”.
Inte heller den
sॠkallade Bakerkommissionen, som pॠuppdrag av USA:s kongress den 6 december
lade fram en rapport med förslag pॠförändringar i USA:s krigsföring, föreslà¥r
egentligen nà¥got fullständigt tillbakadragande av USA:s trupper. Istället talar
den om att USA:s närvaro i Irak ska omdefinieras, sॠatt den del av trupperna
som idag deltar i direkta stridshandlingar ska kunna tas hem pॠett
“ansvarsfullt” sätt, medan kvarvarande trupper bland annat ska utbilda den
irakiska lydregimens styrkor. Kommissionens rapport syftar till att
ögonskenligen tillfredsställa en växande krigskritisk opinion, samtidigt som
den förordar att insatsen i Irak ska fortsätta.
Frà¥n det
principiella krigsmotstà¥ndets utgà¥ngspunkt är hela denna omfattande debatt en
skendiskussion. Den har till funktion att dölja att det inte finns nà¥gra
krafter av betydelse i USA, varesig inom dess nomenklatura eller bland dess
(mycket svaga) folkliga rörelser, som vill och verkar för att irakierna själva
fà¥r bestämma i sitt eget land. Varför? För att det innebär att den av USA
installerade lydregimen faller och att USA förlorar bà¥de den makt man har i
Irak idag och de investeringar – mänskliga och materiella – som man hittills
har gjort i ockupationen. Nomenklaturan vill inte detta, och folkrörelserna
và¥gar inte stॠför det. I den offentliga debatten i USA är det därför sॠgott
som alltid underförstà¥tt att bibehà¥llen amerikansk kontroll över Irak, om än
med mer eller mindre förändrade medel, är rätt och riktig.
Den uppfattningen
delar inte den irakiska motstà¥ndsrörelsen, som är det irakiska folkets enda
legitima representant. Tvärtom hävdar den klart och tydligt att en
förutsättning för förhandlingar mellan den och ockupationsmakten är att USA
först klart, tydligt och offentligt lovar att lämna Irak, fullständigt och
villkorslöst. Eftersom USA inte accepterar detta, pà¥gà¥r det inte heller nà¥gra
förhandlingar. Därför fortsätter ocksॠmotstà¥ndsrörelsen sin kamp. Dess và¥ld
ökar stadigt. Enligt USA:s egen statistik ökade de attacker i Irak som utförs
av andra än USA och dess irakiska kollaboratörer i lydregimens armà© – det vill
säga huvudsakligen av motstà¥ndsrörelsen – frà¥n januari till oktober i à¥r med
mer än 150 procent. Motstà¥ndsrörelsen är dock nu som förr villig att förhandla
med ockupationsmakten sॠfort den erkänner att förhandlingarna ska gälla hur –
inte om – ockupationen ska upphöra. Det är denna fredsrörelse som
solidaritetsrörelsen i Sverige och andra länder bör sätta sin tilltro till,
inte valframgà¥ngar i USA för det demokratiska partiet.
